Överkalixmål

Det var en historisk dag igår. Min blogg på överkalixmål var mer besökt än denna. Kul. Kanske var det insamlingen av skällsord som gav den plötsliga populäriteten. Men det var förstås många redan i söndags, innan insamllingen började.

Jag vill så gärna ha hjälp med min överkölisblogg, eftersom det är svårt att ha tid med den. Så jag tar tacksamt emot inlägg och kommentarer. Maila mig i så fall. Eller kommentera bara eljest (vilket språk är det?)

Kul, det där med statistik. Asiaten och svininfluensa är fortfarande mest sökta ord. Hehe, om jag nu inbillat mig att det är jag som person som är intressant…

Novembertankar

Populäraste sökord och inlägg handlar fortfarande om svininfluensa. Det säger väl en del om vår tid. Om det plötsligt blev tyst på bloggen i några dagar, skulle förmodligen de som inte känner mig fundera på om jag ändå missat vaccinet och dött.

Jag tog ett par timmars friskvård igår och körde in ved. Det är skönt – Att hinna tänka. I veddammet kom jag på mig att sakna universitetet i form av kurskamrater, lärare och vårt resonemang.

Och så tänkte jag på de sociala medierna. Internet som dagbok. Och så tänkte jag på vårt essä-skrivande på skapande svenskan. Ja, som kontrast då. Och så kom jag på att tänka att det var det som jag fick mest beröm för, essän. Och att jag tyckte det var roligt.

Det var då affärsidén om att skriva och sälja essäer dök upp. Men vem är intresserade av det idag. Vet alla redaktörer ens vad det är. Var får det plats. Vem har tid att läsa det. Men jag har en idé i mitt huvud om en essä som handlar om de sociala medierna – ett så aktuellt ämne, att det nästan är tråkigt bara därför. Men jag tänkte psykologisera lite, det blir nog bra.

Ikväll ska jag återuppliva gamla minnen. Dels ska jag lägga upp en stickning, har kollat in sjal-mönster på nätet. Det var länge sedan jag stickade. Dels ska jag dricka kaffe med Maj-Lis. Det är det jag saknar mest från min tid i Överkalix kommuns omsorg: Kafferasterna med Maj-Lis.

Velig – brukar jag inte vara

Vilket surr om detta vaccin. Strategier för Tyskland, Ryssland, Stockholm, Malmö dras i långbänk. Jag vet varken ut eller in. Det enda jag vet är att jag inte vill bli sjuk, och jag vill inte vaccinera mig. Men å andra sidan, nog kan jag vaccinera mig också – det spelar liksom ingen roll. Det vore onekligen skönt att slippa vänta och se om jag blir sjuk. Fjortonåringen vill inta vaccinera sig, sa hon i förbifarten häromdagen. Jag glömde fråga varför. Typiskt mig. På P1 just nu sitter en myndig basröst och förklarar att det här är en ungdomssjukdom, det är de unga som blir sjuka. Även om jag nu åker iväg och vaccinerar mig, så måste jag ju sen besluta hur jag ska göra med barnen, en 13- och en 14-åring.

Själv överlevde jag den förmodade kombinationen Hong kong-lunginflammation-vatten i lungsäcken i slutet av 60-talet. Men inte var det mer. När jag tänker på hur ont det gjorde, när jag som sexåring kände den där knivsmärtan när jag andades har jag faktiskt lust att springa iväg och vaccinera mig direkt. Å andra sidan vet jag inte om jag ids anstränga mig för att ta reda på när jag får komma till vårdcentralen. Men sen är det barnen. Gudskelov litar jag på att 23- och 25-åringen beslutar det där  själva. De är sådana trygga unga män. Jag får väl ringa till dem och fråga hur jag ska göra….

Alla barnen hade kikhosta därför att jag inte vaccinerade dem. I alla fall när de mindre var små fanns det vaccin. Då beslutade jag det utan något velande. Är det för att jag är gammal nu som jag velar så. Har jag bestämt nog under mina första 46 år, så jag är less…och velig. Konstigt, jag har aldrig haft några problem med att bestämma mig. Jag brukar ta snabba beslut. Och för det mesta brukar det bli bra. De gånger det inte blivit bra, har jag snabbt tagit ett annat beslut. Det där velandet skapar bara ångest. Jag tror att Anton och Kalle får bestämma hur det blir med svinvaccinerandet för mig och deras småsyskon.

Förresten är det bara att de vänjer sig. I framtiden ska de ju ta beslut om huruvida de ska söka hemtjänst och äldreboende åt mig.

Själv fick jag förresten det så kallade trippelvaccinet som bebis. Och jag hade visst blivit så sjuk att ingen vågade ge mig de resterande sprutorna. Ja, just, så var det.

Vanlig influensa brukar jag få var femte, var tionde år. Men å andra sidan ska denna nya vara mer smittsam. Hm.

Äntligen slutar svinvaccinsföljetången på P1. Jag trodde nästan att Aftonbladets redaktion intagit radiohuset. Ja kanske ändå; hör här på det nya ämnet: De som dricker alkohol tjänar mer än de som inte dricker alls. Forskaren tror att de som dricker känner sig friskare etc. Men jag har en känsla av att det inte räcker med att dricka mer, för att pengarna ska strömma in. Och det håller nog inte borta influensan heller. Eller?

 

 

Asiaten, Hong kong och svininfluensa

Asiaten hette influensan som gick på 50-talet. Morsan berättade igår hur det var, själv var jag inte född.

Mina äldsta syskon var i tio-årsåldern, de fick asiaten i skolan. De låg sedan isolerade i salskammaren, för att inte inte smitta syskon nummer tre, som var i det närmaste nyfödd. Så det var alltså 1957. Det lyckades, den gången.

Men sedan fick min pappa influensan, då fick även bebisen det. Morsan väntade varje dag att hon också skulle bli sjuk. Hon var den enda som var frisk, så hon fick sköta hemmet och de andra. Hon hade inget körkort då, så hon fick ta sparken för att åka in till Bränna och handla. Av någon anledning blev hon inte sjuk. Morsan var rädd att den yngste skull få något men eftersom han var så liten. Men syster Alma hade lovat att det skulle gå bra. Bara hon tog ut honom till våren och sommaren… Så var det med Asiaten hos Käll.

Hong kong-influensan gick på 60-talet. Då var jag född. När jag var sex år blev jag riktigt sjuk. Jag minns faktiskt hur sjuk jag var, och att jag var sjuk länge. Det var tal om att ta mig till sjukstugan i Tallvik. Jag minns det som idag, hur jag satt invirad i ett täcke i en fåtölj. Och precis var i vardagsrummet fåtöljen stod. Mormor och pappa grälade om huruvida jag hade hongkong eller lunginflammation.

De var båda minst sagt viljestarka människor, både visste naturligvis hur det förhöll sig. Den gången drog mormor vinstlotten, det var lunginflammation. Men nu när jag sitter och läser landstingets info om svininfluensan, slår det mig; De kanske hade rätt båda två. Jag tillhör möjligen riskgruppen ”halvtaskiga lungor”, eftersom jag haft lunginflammation flera gånger. Jag kanske hade hongkong, och så fick jag lunginflammation som komplikation. Jag hade också vad de kallade ”vatten i lungsäcken”, jag minns hur ont det tog. Jag minns att jag sa åt mormor att jag trodde jag skulle dö. Jag fick åka och ta lungröntgen länge efteråt. På gamla sjukstugan. Jag minns så väl hur det luktade där.

Beträffande att ta vaccin nu, så vet jag inte hur jag ska göra. Jag tror inte jag blir sjuk…men har ju halvtaskiga lungor. Jag får väl se, när vaccinet väl kommer.