Minst sagt blandat

Puh, det har varit mycket med slakten, men nu är de första 34 djuren skickade, hämtade och sålda.

Förmiddagen har gått åt till vårt bokprojekt, köttlådeadministration, bokföring, reportageskrivning och tillsyn av fåren. Karlssons får & bokstäver.

Skönt, det var himla mycket att stå i med slakten, tur i alla fall att ”gåben” hjälpte till med lastning av kött. Ett halv ton i, och ett halvt ton ur. Och det som också är skönt är att vara ikapp med bokföringen – det måste man ju när mycket säljs samtidigt, varav en hel del kontanter. Kortköpen ska också bokföras direkt. Och Swishen ska föras över till företagskonto.

Nöjd med förmiddagens variation av jobb åkte jag iväg för att leverera en köttlåda och köpa ett minneskort. När jag väntade på färjan, kom jag på att jag glömt köttlådan och pengarna att handla minneskort för.

Say no more.

Jag var i alla fall på Vippa sen efter jag tagit nästa färja och gjort mina ärenden. Där prövade jag Stefans (han ”Stefan-swish-är-du-satans-garn”) Vifastmössa. Sen på hemvägen hade jag lite undervisning med en värmlänning och en syrian jag känner om korrekt överkalixklädsel = vifastmössa.

Det har också varit avkoppling denna vecka där tre dagar varit som tio; våra hantverkskvällar Handkraft är roligare än någonsin.

Så nu blev det här en dagbok igen. Jag som sagt som så: den här bloggen är ingen jäkla dagbok. Men jag får nog omvärdera det. Hur som helst tycker jag ju inget nu för tiden, så det är lugnt på debattfronten 🙂

 

Morgonfunderingar

Undrar om jag ska anmäla mina äldsta söner till Mammas pojkar. Och så får jag vara med i TV. Och de också. Haha, jag skojade bara. Tror inte att någon av oss har som mål att bli såpakändis. Inte för att jag sett Mammas pojkar, det kanske är bra…

Men allvarligt. Jag tror att sönerna har hört nog under barndomen med mina förmaningar. Och jag har inga åsikter om deras presumtiva flickvänner. Inte de heller uppenbarligen.

Det är kul det där med personkemi. Hörde igår att en människa, på avstånd och så där mellan raderna, inte gillade en annan. Nä, det krävs en del för att gilla superraka människor. Personligen älskar jag folk som säger rakt ut vad de tycker. Direkt. Sedan behöver man inte hålla med om allt, eller ens något, men det är en annan sak. Och så kan man alltid ändra sig, om någon kommer med ett bättre argument. Det är det som gjort oss till människor – Kommunikation. Till sist; trevlig ska man vara – Inte elak.

Jag tror att vi har rak kommunikation som släktdrag. Det är hittade jag på nätet igår. Och märk väl att de är miiiina släktingar; bror och brorsdöttrar;

Om Vippa på rejta.se

Raka enkla människor. Hehe.

Prao

Ja inte för mig. Men den här veckan är 14-åringen på Vippabacken på prao, eller vad det heter nu för tiden. Vi hade pryo på 70-talet. Det var väl på den tiden när folk skaffade sig ett yrke. Y:et, tror jag står för Yrke. Jag blev bara alltmöjligt.

Jag kommer ihåg för några år sedan, på psykologin på universitetet. Då var det tal om att vårdhögskolan i Luleå skulle få examinationsrätt för socionomer. Vi var ett gäng som tänkte söka, kanske gjorde vi det också. Men alla fick ångest, vadå socionom, då får man ju ett yrke, och så bör man jobba i det resten av livet. Vi räddades, eller hamnade i rännstenen, av att det inte blev någon examinationsrätt här i norr.

I alla fall är barnet och jobbar på Vippa. Det är en gammal tradition; alla i familjen ska tvingas att jobba på Vippa något tag. Sen kan man ju alltid doktorera eller så. Säga vad man vill om en matservering, men nog får man träna på de sociala färdigheterna.

Jag har suttit och bokfört lite, jag tycker faktiskt att det är ganska roligt när det stämmer. Och så sitter jag drömmer om när det ska vara mer på bankens pluskonto.

Historier i Bredträsk ifall pesten kommer

Inte tänker jag skriva om svininfluensan. Men jag borde nog vandra iväg till Försäkringskassan och anmäla vilken karensdag jag ska ha. Det blir nog det billigaste, 30 dagar. Inte för att jag tror att jag får svininfluensan, jag tror inte att jag blir sjuk alls. Så 30 dagar verkar bra. För är man sjuk längre, då är man verkligen sjuk.

På tal om pandemier. Digerdöden, då först kan man tala om influensor, ja rent utav pest. Jag köpte nyutgåvan av Decamerone förra vintern. I korthet består de två böckerna av en massa noveller. Ett gäng ungdomar åker ut på landet utanför Florens på 1300-talet när digerdöden härjar som värst, för att undvika smitta. Där sitter de i ett hus och berättar historier för varandra. Dessa är sammanställda av Giovanni Boccaccio i Decamerone. De få noveller vi läste på litteraturvetenskapen var både roliga och erotiska, jag kommer speciellt ihåg hur nunnorna förförde en man.

Jag och kusinen ska, ifall svininfluensan kommer till Norrbotten, dra ihop ett gäng och sätta oss i jaktstugan i Bredträsk. Där ska vi berätta alla historier vi kan tänkas ha hört, och sedan får vi väl hitta på egna. Tänk om väggarna i Bredträsk kunde berätta, undrar hur många historier pappa och farbror berättade där egentligen?

Det här är 1968, historieberättaren nummer ett, Tore, var i tidningen med tre av barnen. Lilla Katarina är fem år och har ännu inte börjat arbeta på stället, står det.

img_3259

1960-tal

Jag bläddrar än i pappas gamla klipp och bilder. På morgon hittade jag denna. Det är konstigt vad man kommer ihåg. Tavlorna. Möblerna. Mormor. Spaljen med gullrankan. Korkmattan, wow! Fåtöljen som nyss gick hädan. 60-talet. Det var inte mycket krusiduller. Och mormor hade naturligtvis städat, allt var alltid i perfekt ordning. Rent.

Jag sitter med röda strumpbyxor i morsans knä. Bror Stefan och soffan finns på Vippabacken nu. Det känns tryggt att veta. De större ungdomarna, syskonen Lena och Bo-Erik är båda i 60-årsåldern nu. Morsan är 84. Mormor hon dog för 21 år sedan. Alla ser så unga ut.

Lite som Pink Floyds ord; A snapshot in the family album…

img_3188