Lyssnar

Den senaste veckan har jag gjort en hel del sådant där man kan lyssna på poddar etc medan man jobbar. En podd var Skäringer & Mannheimer, mina favoriter. Det talade om lyckan efter att blivit sövd. Och jag kan bara hålla med.

Jag minns när min fårhusbyggare och jag talade om det medan vi byggde. Vi tyckte båda två att det var så himla skönt efter man varit sövd. Haha, kanske är det kreativa människor som har svårt att speeda ner som behöver starta om maskineriet ibland. Vi som är på helspänn och vi som vanligtvis vaknar av det där lilla klicket innan väckaren ringer. Den där sömnen man får som sövd är fantastisk. Tiden är bara borta. Man har inte sovit utan borta är timmen eller timmarna.

Det kan ju också vara så att man blir extra lycklig över att operationen är över, och att man trots allt har överlevt. Det är ju alltid en kick att ha överlevt.

Kanske är det lite som när vi var på basic safety-utbildningen, och hade flera dagar av rökdykning och hoppande i isvak från höga höjder. Då var det också så där roligt varje kväll – att man hade överlevt dagen.

En gång var vi så exhalterade att vi överlevt att vi höll på att äta ihjäl oss med popcorn innan middagen. Jag, Leif och en maskinist från södern åt på O’Learys i Gamla Stan. och vi fick in en stor popcornskål innan maten. Vi åt upp allt inom en minut. Då servitrisen tog upp beställning  på maten, gav hon oss en till skål eftersom den första var tom. Samma sak igen, allt var borta inom en minut. Sen fick vi inget mer fast vi frågade, haha. Vi var nog överlevare som var himla saltsugna av den svettiga rökdykningen.

Ja det är olika världar

Det är länge sedan jag tyckt något, eller egentligen gör jag det hela tiden, men försöker att inte bry mig om det som inte går att göra något åt. Men nu fick jag lite tid över också, här i gryningen.

En sak funderar jag över på morgon, kommunhuset ska nu stängas för besök igen. Eller det går naturligtvis att komma in där och besöka den kommunala servicen vi betalar för. Om man har avtalad tid, och så ska någon vidtalas att man är där och någon ska komma och hämta en vid dörren som låses upp. Ja i stort skapas det arbetstillfällen.

Jag förstår om det behövs restriktioner ibland, och att hot förekommer exempelvis på sociala. Där kan det vara befogat med låsning vilket det redan har varit i många år. Å andra sidan är det ju de som redan är inne som inte är helt igenom glada alla gånger.

Det här med oro, och ha ångest över saker som kan hända behöver jag ingen kurs i – jag vet allt. Jag är en som oroar mig. Med fyra barn som nu alla är vuxna är man orolig även om de är precis vuxna – och jag försöker intala mig att det är mer ordning på dem alla enskilt jämfört med mig.

Alltså mina barn jobbar och har jobbat: två stycken i kriminalvården, både på häkte där man aldrig vet vem man träffar och på en av landets hårdaste anstalter. Många år av livstidsdömda, hot, utryckningar i insatsstyrka och med intagna med riktigt svåra problem – de låstes inte in utan orsak. Det kommer någon gång då och då på (riks!)nyheterna om överfall. Och då ringer jag för att höra hur barnet har det. En av gångerna fick jag ett meddelande tillbaka av sambon till ett av barnen; Jag ser att du ringt och förstår om du är orolig – men jag har talat med K och han är ok. Ett av barnen som jobbade på anstalten vägde dessutom ungefär hälften av dem hen vårdade.

Andra barn har tillbringat sitt arbetsliv uppe på höga tak, på byggnadsställningar, i djupa brunnar, i tunnlar under vattendrag och i kloaksystem med stora råttor. Två av barnen färdas i jobbet runt riket på hårt trafikerade vägar, europavägen här i länet med snörök och tung trafik. De flyger i alla väder, de åker lastbil och de åker personbil i jobbet. Ett par av barnen har jobbat flera år i service på restaurang och bensinstation, och där vet man aldrig vem som kommer – annat än att det är kunder, de som man får sin lön av. På ett av ställena bar de konstant larm på sig på grund av historia med ett antal rån. Man ska ha säkerhet på arbetsplatser, en som är relevant för just den platsen. Men man får aldrig glömma de som genererar ens lön; de som är intagna i kriminalvård, kunder som handlar, kommunmedborgare, folk, företag och samhälle som vill ha saker byggda.

Ett av barnen jobbade ett halvår på kommunhuset i Överkalix. Eh, jag var inte det minsta orolig för att något skulle hända. Puh, ett halvår där jag inte behövde oroa mig för en fjärdedel av ungarna under vardagarna. Det var två kilometer till jobbet och han satt på en plats där han har mycket med kommuninvånarna att göra. Alla var kanske inte glada över beslut. Eller så var de det. För det där barnet är osedvanligt trevligt och kan ta de flesta på ett bra sätt.

Det enda jag var lite orolig över för hans del, och på det jobbet, var att han skulle springa omkull någon i korridoren. Eller bli uttråkad av någon anledning. Men det dör man inte så fort av. Han slutade i alla fall efter sitt halvår.

Han var förbi och låg på vår kökssoffa i förra helgen. En av hans funderingar var:

– Fatta hur skönt det är att jobba i privat sektor!

Kanske, och det här är delvis min tolkning, för att man får springa fort, göra jobbet bra och få uppskattning. Och göra det som går fortast, kostar minst och kan skita i upphandlingar.

Det blev bra

Det blev en så intressant och trevlig helg som jag hoppats på. Vifast Björklund var en inspiratör till många, mig också. Det är många som har berättat om honom under dessa dagar, olika men ändå liknade saker. Det som alla är överens om är hur han såg, gjorde intryck på och uppmuntrade de han kom i kontakt med. Och många imponerades av kunskapen som han besatt, vetgirigheten och han genuina vilja och dela med sig likväl av det han lärt sig som av glödkaka och te.

Av oss som var barn och ungdomar när han var igång med sitt hantverk, dansen och sin musik är alla överens – vi blev upplyfta av att han trodde på oss.

Hur bra han kunde ta barn och gamla fick vi lyssna till idag på gamla inspelningar. Hans besök i en klass, jag tror det var på Gyljen, var som en dröm. Han och de två kompisarna från Norrlåtar, Hasse Sandin och Mikael Segerström som då var ungdomar, i det närmaste trollband barnen.

Jag funderar nu på om jag ska lära mig blockflöjten ordentligt, i brist på spilopipa 😊

Annars har jag hunnit jobba lite i helgen, under de få timmar jag inte varit med Vifastgänget. Nya datorn igångsatt (men det tog ett par dagar av små stunder), fåren utfodrade, korv och lammkött sålt.

Vifastdagarna

Välkomna på Vifastdagarna i helgen. Vi börjar imorgon på kvällen. Det är ett inträde, 150 kr, då kan man besöka hur många programpunkter man vill under helgen.

På Vippabacken på lördagskväll är det såklart inte inträde utan vanlig matservering och god köttsoppa. Och det blir ovanligt trevligt, de som kommer spelar och berättar mer improviserat. Vi som inte ens kan spela spilopipa lyssnar, äter och umgås. 😊

Välkomna! /Katarina och Överkalix kulturförening Kontakt även Anders Drugge, han kan spela 😊 nummer, klicka på annonsen, längst ner!

Jag tänkte hinna…

……med mycket idag. Men det blev bara morgonutfodring av fåren, försäkringsfråga, bokplanering och så lite korrektur.

Det verkar ordna sig med fåret som som blev överkört, men det är bara till viss del man kan dokumentera avelsvärde. Jag får å andra sidan det jag begärt. Bara det att om jag kollat mer ingående i Elitlamm, hade jag nog begärt mer. Men bra ändå, och inga fler får blev skadade.

Man får vara nöjd med ännu en säsong där inte ett enda djur fattas. Och otroligt skönt att vinterdjuren är inne. Vi har till och med planerat in en övernattning borta, med inhyrd fårskötare här hemma.

Det jag inte hann idag var verkning av alla klövar och hullbedömning. Hoppas på imorgon.

Snart är favvomånaden november slut och den stressiga sommaren kommer. Här är en bild från när vi hade semester i en kvart i somras 😄