Turkiet

Det har varit för lite höst i år. Först var det sommar, en lång, skön, mycketarbetesommar. Skyndade mig som f-n för ett par veckor sedan, för att hinna åka på semester. Efter att det försummade arbetet hemma någorlunda tagits igen på några dagar, blev det……VINTER.

Inte ens i Norrbottens inland blir det vinter än. Jag ska inte ta in utestolarna än. Jag ska inte.

Mannen hade kunnat vara borta på semester längre, sa han. Inte jag. Hur ska man då hinna vara här. Jag älskar Överkalix och jag älskar hemma. Men jag gillar att resa, verkligen. Det är bara så svårt att avvara någon av årstiderna här.

Höjdare på resan:

Jag var inte speciellt rädda att flyga. Inte ens när sonen, den retsamme, pratade om hur det kunde gå med planet vid Gottröra efter starten på Arlanda.

Den sköna värmen i vattnet. Jag är en riktig badare. Om vattnet var lika varmt i Djupträsket hade jag inte behövt ödsla så mycket tid på att skryta över att jag korsat det simmande á 1,2 km.

Hamam. Det turkiska badet. Efter två dagars segling utan att ha duschat bort saltvattnet, var det underbart. Rejäl massage med rosenolja efteråt. Kolla in taket, bara en sådan sak;

Turkiets mat och kryddor var en höjdare. Jag hade kunnat gå runt på matmarknaden i Fethiye i en vecka och bara sniffa.

Det muslimska och österländskt exotiska. Jag gillade att bli väckt av böneutroparen i minareten klockan sex på morgonen. Jag gillade till och med tuppen som gal.

Växterna som vi hittade, luktade på och smakade. Och tankarna på alla dem som varit där före oss.

Och stenstranden som påminde om den vid Björkliden. Med släta stenar, som är mjuka att ligga på. Dessa är under det klara vattnet. Det var verkligen en höjdare; Det klara vattnet.

Dagarna omkring huvudstaden var också bra. Min gosse som hämtade oss på Arlanda mitt i natten, guidade oss genom lördagnattsstockholm. Uflykten till Dalarö, samt till barn i Solna, och Norrtälje. All mat. Hämtning på Kallax, Luleå.

Nästan hemma, vid Trångån vid Kalixälv, ett par tre mil härifrån tog polisen mig. Så nu har jag inlett min kriminella bana – 7 km/h för fort. Jag försökte göra en deal; Kan jag inte få tappa körkortet istället för de 1500 kronorna i böter. Men inte det. Skickade ett mess till sonen som jobbar på fängelset; Nu kommer jag snart….

Men jag tyckte att det ändå var roligt att nästan vara hemma. I Turkiet har alla trott att vi var från Finland när de hörde oss tala sinsemellan (ingen av oss kan ett ord finska, fastän vi bor några mil från den finska gränsen). I Trångån sa polisen som förmodligen var från Luleå, bara så där apropå ingenting; Ni pratar som YH (känd lokal fd polis här i trakten). Haha, äntligen hemma.

Klockan är nu 9.30, och jag har skrivit klart. Det är helt vitt på marken när jag tittar ut.

Vinterdäck på, eller vara hemma?

Hemma.