1,6 mil sjö

För er som inte är geografiskt bevandlade i Överkalix omgivningar, och är less att höra allt surr och se bilder på Djupträsket och Grundträsket – Här kommer ett klargörande, i alla fall om avståndet dem emellan. De sitter ihop, sent på säsongen med ett litet sund, och tidig vår är allt ett innanhav. Sjöarna, för det här är inga små träsk, är 9 respektive 7 km långa.

Det man ser emellan sjöarna är resterna av en damm, som användes vi flottningen. Så här såg det ut i lördags, i novemberlugnet. Grelsbyberget är bakom. Och bara så ni vet; Djupträsket är djupt och Grundträsket är……grunt!

Is eller vatten?

En gråvacker morgon vid Djupträsket. En ny dag.

Djupträsk-perspektiv

Så här bra väder har vi haft, åtmistone den senaste veckan. Det vore kul om SMHI fyttade till Norrbotten i några månader. Röst i radio och tv kan då låta så här:

– Idag har vi återigen ett molntäcke som förmörkar solen.

Alla sörlänningnar tittar förvånat ut, medan de nyper sig i armen. De undrar varför rösten säger så, medan solen lyser från en klarblå himmel.

Nordligt perpektiv

Här är vi så vana. Det hörs aldrig i radion ”här i Norrköping är det, eller här i svealand regnar det”, utan bara ”det regnar”. Jaha. Sverige är uppåt 200 mil långt.

På tal om perspektiv, Norrbottningar är inte bättre. Journalister i Luleå har åtminstone det senaste decenniet drabbats av en masspsykos när det gäller väderstreckan. Jag vet att många människor är skitdåliga på geografi och har dåligt lokalsinne. Men att ideligen påpeka (senast i dagens NK) att E4:an sträcker sig i nord-sydlig riktning…. Mellan Råneå och Haparanda är sträckningen klockrent öst till väst. Men jag vet, det är lite mer mot norr precis när man lämnar Luleå.

Med min eminenta spatiala förmåga stör det det mig att det står: på E4 norr om Jämtön, eller Töre, eller Kalix. Min hjärna börjar direkt att lokalisera olyckan, är det efter Vitå-vägen (norr om Jämtön) de menar eller E10 (norr om Töre). Men det står ju E4, och jag kommer ihåg att i Luleå finns en annan syn på väderstreckan än i resten av världen.

Vägverkets vackraste sträcka…

….finns på min väg in till byn. Så här såg det ut idag, när jag åkte in till Bränna för att fika istället för att jobba.

Nygifta

Så är vi nygifta!

En sak som vi gjorde på den stora dagen var att bränna en kärleks-cd. Där finns bland annat denna låt:

Den roligaste kommentaren av kompisen, det tillkallade vittnet, innan hon fattat vad det gällde:

– Vad är det, måste jag simma över Djupträsket igen?

Det näst roligaste; Drömmarna jag hade natten innan. Men de återkommer jag kanske med senare.

Vi gjorde det!

Barndomens badarkompis och jag simmade över Djupträsket, cirka en kilometer;

Stenhammaren – Boheden på 39 minuter.

Toppenväder

Ännu en dag av toppenväder i Östra Norrbotten. Mitt kontor vill att jag sitter med administrativa uppgifter. Jag i färd med att lägga ut krokar inför vintern. Samt bokföra.

Som månskensbonde vill jag ha regn. Ingen minns längre när det regnade sist i Överkalix. Så nu vattnar jag kålen, samtidigt som jag sitter vid datorn. Har en träff ikväll, med en fiiin middag. Och ett vernissage.

Och så ska jag försöka övertala kompisen om att det är nu, och ingen annan tid på året, som vi ska simma över Djupträsket. Det är cirka en kilometer. Vid vår ålder behöver vi nog en följebåt. Så då måste tidsplaneringen stämma med andra också. Men jag känner att jag har koll på dagens struktur, bara jag nu slutar svamla.

Water water everywhere

Jag satt på Djupträsket igårkväll och tänkte. På nyårsaftonen när det var storm, snön yrde, vi kunde stå jättemycket framåtlutade utan att falla och det verkligen var svårt att hålla balansen när man vände sig. Och jag var allvarligt rädd att ungarna skulle blåsa bort.

I januari, kolla på den månaden i bloggen, så var hela Djupträsket som en frusen maräng och det var omkring -30°.

I februari åkte vi skidor här förbi, då var snötäcket djupt.

Men igårkväll var det så här. Ungarna badade och badade, och jag tog mig också ett dopp.

Vad jag gillar våra årstider i Norrbotten. Jag gillar faktiskt alla, men sommaren är speciell.

Rubriken är från The Rhyme of the Ancient Mariner av Samuel Taylor Coleridge.

…as idle as a painted ship. Upon a painted ocean…..

Påsk 2009

Helgens antiklimax, antivårbild, ja anti….

Detta var påskafton i Norrbotten. Vägverkets gubbar hade skottat fram bilfärjan med grävmaskin veckan innan. Obs, detta är inte en isbrytare i Nordpolen.

Sönerna satt i t-shirt på en uteservering vid Medborgarplatsen hela långfredagen. Sverige är avlångt.

Början av påsken var så grå så grå. Det höll i tills vi åkte till Lansån på påskdagen för att delta i helgens kulturella händelse. Ola Rokka var precis så här färgstark när han berättade om samernas historia i Överkalix:

Äntligen en norrbottning som inte gnäller över myggen, han borde få ett pris.

– Nu har drängarna kommit, sade hans pappa när de första myggen kom. De var till stor hjälp, vid midsommar, när renhjorden skulle samlas ihop.

Såg sedan att jag är en begåvning inom kasta-lasso-området. Jag borde köpa mig ett renmärke.

På annandagen kom solen och dränkte Överkalixborna i solljus. De dränkte även isvägen som genast förvandlades till en gigantisk utomhuspool.

Svanarna kom flygande, norrut i v-formation, trumpetande.

Djupträsket invarderades av pimlande och solande människor.

Det var ingen som längtade söderut. Det gick att vara ute i t-shirt, i alla fall i lä. Om ett par, tre veckor är det barmark. Är det någon som tror det?