Mot Värmland 

Finull & färg Norrbotten åker till Fårfesten i Kil 2-4 mars, hurra! Det är vi tre företagare som delar monter: jag/Jakobgården, Rät & Avig/Ann-Britt Eklund och Höjdens fårgård/Annelie Hansson.

Vi ser fram emot att träffa branschen i år igen. Bilden är från årets spaningsresa, då vi bland annat befolkade Finullsföreningens bord  – hon som visar västen på bilden heter Tina och var hos föreningen. Men nu ska vi alltså sälja i egen regi  😊

Ännu roligare

Jag har äntligen tid för mina skrivprojekt, så nu ska jag göra det – skriva!

Fast jag har ägnat den dyrbara förmiddagen till får, tv inklusive tv-stickning och sociala medier. Och medier över huvudtaget. Jag har kollat in nyheter om #metoo, och jag tycker att det blir bara bättre, som Helena Bergström sa nyss; nu står vi tillsammans, rent konkret alltså.

Jag är fascinerad över lavinen som satts igång. Nej, inte vill vi att våra döttrar, och söner för den delen växer upp i ett sånt här samhälle. Själv har jag varit i alla fall ganska förskonad från de riktiga ärkesvinen. Men det finns ju en del att berätta, som slemtorskarna som kommer till restaurang bara för att glo (på personalens bakdelar) – de som man väntar till de gått innan man går ut innan man torkar av borden. Och inte vet jag om de var något mycket bättre de fina slipsnissarna, som förutsatte att man var ointelligent bara för att man jobbade i restaurangbranschen.

Det är så mycket i det där att ha ett jobb, att försöka passa in, att få fortsätta – ja förstår att det är mycket av ett problem inom den kulturella sektorn inklusive media. Jag slutade egentligen innan jag började i tidningsbranschen. Jo, de var trevliga, de flesta. Men det var en konstig kultur á la rövslickeri (av oss som ska granska kritiskt och stå på de svagas sida) till och med på vår utbildning fick vi höra ”och ni får inte vara hemma med sjuka barn”. Jaha, sa vi väl ungefär, vi som hade barn. Jag tänkte väl att det inte angick mig, jag var väl aldrig hemma med sjuka barn.

Nå bland de första veckorna på praktiken fick ungarna som då gick i 1:an och 2:an vinterkräksjuka, de spydde ner hela sängarna inklusive täcken och madrasser. Så det var inte riktigt läge att lämna till barnvakt (och pappan jobbade i annan del av landet). Så jag var hemma ett par dagar, högst.

Då fick jag höra på nästa redaktion jag kom: Jag hörde att du varit hemma med sjuka barn…… Då hade förmodligen kärringen som jobbade på lokalredaktionen meddelat att så var fallet. Och det var tydligen viktig information.

Jag kan ännu känna mig orättvist anklagad, jag har i hela mitt liv varit hemma med sjuka barn (4 stycken) de dagar man kan räkna på ena handens fingrar, eventuellt två händer. Det är nästan som om jag blir mer och mer arg ju längre tiden går.

Så miljön av jönseri gjorde att jag inte ides tävla med de andra om jobb. Jag bodde på fel plats också. På den tiden fanns det ju folk på lokalredaktionerna som täckte upp – så det fanns inte så stort behov av frilansare heller. Men måste säga att jag gillade de flesta som jobbade, de var bra.

Jag blev en alien och karriären har varit krokig, men ungarna fick vara hemma när det var små och när det var sjuka. Däremot fick de vara länge på fritids – till personalens förtret. Den yngre av dem lämnade jag ensam på skolan där första dagen i ettan. Det har jag ännu dåligt samvete över, hemskt mycket. Jag hade kunnat få både en utbildning och vara utan dåligt samvete om det inte varit för den där skitkulturen i branschen. Men jag är glad över utbildningen, den sitter som berget. Jag vet att jag kan.

Det är annat i mediebranschen idag, nu dräneras tidningsredaktioner på utbildat folk, åtminstone på landsbygden. Man skulle kunna ha Kliché-Kjelle att skriva något, bara det är något, spelar roll vad det är.

Förövrigt har morgonens kulturdos bestått av just titt på Kliché-Kjelle, och efter det en hel del författarinspiration. Kultur är det som gör oss till människor, också ett Helena Bergström-citat.

Det är så skönt att bli äldre, man blir säker och vet vad man klarar av. Och tyvärr är det så än idag att man måste vara bättre och bevisa det om man är kvinna. Som sagt, de här divorna i kultur och mediebranschen – tänk om en kvinna beter sig illa och skriker bög och hora åt arbetskamraterna, hur länge skulle det ta innan hon fick sparken?

Sen tycker jag inte att folk inte får vara hetlevrade, alla behöver ju inte vara kolugna. Men där ska jämlikhet råda. Som kvinna förväntas man inte höja rösten, det är faktiskt skillnad. Men ser jag tillbaka på yrkeslivet så här långt, vid 54 års ålder, så har jag mest varit för snäll. Försökt att anpassa mig, medla, sänka min nivå så det ska passa in. Varför då, kan jag tänka nu.

Mitt yrkesliv i dag är mångfacetterat, kreativt, slitigt och roligt. Fick jag önska mig några förbättringar så vore det större lönsamhet och fler arbetskamrater. Jag tycker om folk, det blir för det mesta så mycket roligare att göra saker tillsammans.

Så här lagom till den lugna säsongen har mannen tagit pension, just nu är han ute och skottar snö med traktorn. Det fick jag göra igår när han var på en turné neråt kusten, men jag kör gärna traktor. Men. Det tar tid sånt där. Vi ser fram emot, att tunga saker som vi måste vara två för att göra, kan vi nu göra på dagtid en vardag. Vi måste inte göra allt sånt på kvällar och helger. Rent utav kanske vi kan vara ledig någon gång.

I eftermiddag blir det lite med mitt fastighetskötarjobb. Och en av årets höjdpunkter närmar sig, aldrig hade man trott att man skulle bli så glad av torra strån av spannmål. Min leverantör i Jakobstad, Finland, ringde nyss och meddelade att halmtransporten kommer imorgon, med en estländsk chaufför. Vi får försöka hitta något språk där. Livet på gården känns ändå lättare, nu har jag en statsanställd pensionär som kan göra småsaker – det passar bra att delegera ut kommunikationen till gåben – med han som ska lasta av lastbilen.

Få se, var det inte jag som hade tid att skriva nu. Blommor, sommar och myrhö står det i dagens bokstäver.

90 får klippta

Det var svettigt, men det gick. Tackorna plus en stor del av lammen klippta. De sista 20 tackorna klippte jag i lördags, med gåben som hantlangare som en som forslade fram fåren. Jag klippte, grovsorterade ull och skötte maskinen med byte av skär och inställningar. Sen hullbedömde jag allihopa och verkade klövarna.

När jag kom in vid 19-tiden skrek hela kroppen av smärta. Jag hade inte klippt så där länge om det inte varit för att det var de sista – jag ville inte klippa någon fler dag. Jag gjorde yoga och sträckte ryggen åt andra hållet, från dubbelvikt till banan – och det blev bättre.

När jag vaknade i söndags hade jag faktisk bara träningsvärk i axlarna, och satte lite arnikasalva på dessa. Och faktiskt, kroppen var återhämtad på söndag. Det är yogan jag har att tacka för fysiken, det hade aldrig gått utan den.

Ullen av ett 80-tal får är nu sorterad och packad i säckar, för vidare transport till spinneriet. Skinnen skickas i veckan. Snart är fåråret slut. Det nya börjar i och med betäckningen, på ett par veckor.

Helgen…. 

…..var jobb, jobb, jobb.

Och nu kommer en extremt viktig jobbvecka. Det är mycket som inte hunnits med. Många val som beror på det ena eller det andra. Men jag vet var jag börjar, i Rödupp klockan sex på måndagsmorgon. 😊

Grönt än, tack och lov.