Fortsättning om maten

Alltså nu har jag på förmiddagen talat med min snart 92-åriga släkting. Hennes mormor bodde i Rudjärv i väglöst land. Om man gör historien kort – hennes man dog, han var inte så gammal och hon blev ensam med 12 barn. Visserligen hade de äldsta börjat flytta ut.

Ena sonen stannade hemma och gifte sig, de fick fem barn. Hustrun dog när barnen var små, så Mormor/farmor tog hand om dessa fem barn och, så hon fostrade sammanlagt 17. Jisses, jag som är ganska less efter fyra.

Men vad som var grejen, var att hon bar exempelvis mjölsäckar till hemmet i Rudjärv. Jag vet inte om det var från Kalixälven, förmodligen, för till Lomträsk och Allsjärv var det också väglöst.

Barnen sa naturligtvis ”inte ska du behöva bära mjölet”. Men gumman sa: ”Jag vilar ju på vägen jag går tom” (fast på överkalixmål).

Fattar ni människor hur billig mat ni har nu för tiden? På tal om mitt inlägg i förrgår.

Vippajobbarna

Här är några av oss som har Vippabacken i början av vårt cv. Många har alltså startat arbetslivet där, innan de blev akademiker, företagsledare och allt möjligt. Bara en professor dock. Hittills.

Hurra för Stefan och de andra som fortfarande förser massorna som färdas utefter E10:an med laxsmörgås och annat gott.

FB_IMG_1545905830165.jpg