Memory lane

Jag håller på med research, och hamnar på minnenas väg när jag kollar igenom farsans lådor med allt möjligt. Han var en som satte igång saker, gjorde saker, var hur kreativ som helst. Och så samlade han grejor, gamla bilder med mera.

Det är riktigt kul. Jag var en pappas flicka, det syns väl på bilden nedan.

Äntligen – Vasikkavuoma

Så är den äntligen klar, boken om Vasikkavuoma, Europas största slåttermyr. Den är nyligen kommen från tryckeriet. Texter av mig, Katarina Karlsson och foto av Gunnar Svedenbäck. Vi börjar med att sälja den på Pajala marknad i helgen. Kort info:

”Vasikkavuoma är en slåttermyr vid polcirkeln i Pajala kommun. Den var i forna tider mycket viktig för självhushållet. Här togs en stor del av djurens foder, grunden för familjernas överlevnad.

Människorna vid myren berättar här om historia och nutid. Vasikkavuoma har tjänat folket i byarna runt omkring i hundratals år. Man anar en tacksamhet till myren. Så ock en vilja av folket att återupprätta myren, liksom en stolthet över den egna kulturhistorien.

Vi får även en inblick i våtmarkens unika flora, årstidernas växlingar och en tro på framtiden”.

Fortsättning om maten

Alltså nu har jag på förmiddagen talat med min snart 92-åriga släkting. Hennes mormor bodde i Rudjärv i väglöst land. Om man gör historien kort – hennes man dog, han var inte så gammal och hon blev ensam med 12 barn. Visserligen hade de äldsta börjat flytta ut.

Ena sonen stannade hemma och gifte sig, de fick fem barn. Hustrun dog när barnen var små, så Mormor/farmor tog hand om dessa fem barn och, så hon fostrade sammanlagt 17. Jisses, jag som är ganska less efter fyra.

Men vad som var grejen, var att hon bar exempelvis mjölsäckar till hemmet i Rudjärv. Jag vet inte om det var från Kalixälven, förmodligen, för till Lomträsk och Allsjärv var det också väglöst.

Barnen sa naturligtvis ”inte ska du behöva bära mjölet”. Men gumman sa: ”Jag vilar ju på vägen jag går tom” (fast på överkalixmål).

Fattar ni människor hur billig mat ni har nu för tiden? På tal om mitt inlägg i förrgår.

Vippajobbarna

Här är några av oss som har Vippabacken i början av vårt cv. Många har alltså startat arbetslivet där, innan de blev akademiker, företagsledare och allt möjligt. Bara en professor dock. Hittills.

Hurra för Stefan och de andra som fortfarande förser massorna som färdas utefter E10:an med laxsmörgås och annat gott.

FB_IMG_1545905830165.jpg