Helgen 

Flytten av fåren, resten av tackorna gick bra. Som vanligt hade jag haft onödig ångest innan.

Dock blev lördag en lång arbetsdag, nära nog ett dygn – hade en kul arbetskväll på Tjers gästgiveri (se bild ovan) innan nattfärden.  Vi var inte hemma förrän halv fem på morgonen.

Men vad gör det när man har sovmorgon – första gången sedan i september som vi inte måste rusa upp och fodra djuren. Trodde jag 😉

Tyckande……

…..av mig, om mig, om omgivningen och om kommunen i allmänhet. Redigerad på grund av ändrade omständigheter,

Säga vad man vill, det är roligt att försöka hitta arbeten och kämpa för att få in pengar. Jag har hållit på i många år nu, och det går bättre – mycket på grund av att många investeringar i både utrustning, kontakter och arbete är gjort. Saker går ju sakta när man gör flera jobb också.

Ekonomiskt hade det varit bra att ha timmar med lönearbete, ett där man vet vad man ska göra – och så får man lön för tiden man varit där. Jag är en som tycker i stort sett alla jobb är roliga, och får man betalt har man inget att klaga på.

Men jag söker inte lönejobb i någon större utsträckning, det måste ju stämma in med den egna verksamheten.

Och det här att söka jobb. Det är svårt på en liten ort. Dels finns det relativt få jobb, inte så varierat utbud. Jag sökte ett timjobb, men då kom jag inte ens på tal först. För att en annan ”hade frågat före”, det var tydligen viktigare än att jag hade tagit kompetensen före. Men det blev sen ändrat, kanske av flera orsaker. Det är ju inte heller lätt för arbetsgivare att få timvikarier, de som går på A-kassa är ju tvungna att tacka ja till heltidsjobb. Självklart, kan jag tycka. Jag kommer i alla fall inte att söka något heltidsjobb inom överskådlig framtid, men man ska aldrig säga aldrig – en dag kanske det dyker upp ett mer än bra jobb med bra betalt. Och A-kassa, hahaha, minns inte vad det var. Gudskelov, skönt att slippa satasvamlet.

Jag har i alla fall svårt att förstå hur man som arbetsgivare inte vill veta vem som är mest kompetent, när man har flera sökande som inte har jobbat på arbetsplatsen innan. Och det där är lite grejen med att bo i en liten kommun. Vad ska man ta in folk på intervju, när man redan känner alla? Fast så är det inte. Denne arbetsgivare och hela kommunen känner inte mig, vet inte vilka kompetenser jag här, vet inget om mina fysiska och psykiska förutsättningar. Många arbetsgivare är inte heller kompetenta att förstå vad en utbildning betyder – det finns en del sådana faktiskt. Blabla Livets hårda skola.

Lite så är det på mindre orter, folk som man känner och inte känner har en bild av alla och envar. Antingen tycker folk om mig att jag är välutbildad, driftig, social, rolig och kompetent. Eller så tycker man att jag är dålig i allmänhet, jag är rak och tycker inte alltid samma som de som vill bestämma. Men jag har väldigt få ovänner, måste jag säga. Jag har haft ett par tre stycken som gjort allt för att klaga på saker jag gjort de senaste åren. Men inte bryr jag mig nämnvärt om det, jo en del saker ideella har jag slutat med därför. Och inte har jag sett att klagomuren gjort detta vare sig bättre eller gjort det överhuvudtaget sen, haha.

Det är sällan folk som inte känner en annan tycker något neutralt om andra, folk ska kategoriseras. Fast det där vet jag ju, har läst om det i psykologin.

Ibland blir ju folk rädd för de som tycker mycket, speciellt kanske om man är kvinna. Karlar är det annat med, det kan till och med vara öppet rasister och ändå anses som kapabla att utföra arbeten – bland folk – fast man undrar hur det går om exempelvis kunder inte är lika värda.

På tal om tyckande:

En jönsig sak jag hört i veckan, på ett möte, var att någon eller några klagat på kommunalrådens videosnuttar. Varför, jo för att det hade tyckt lite. Väldigt lite egentligen.

Vad fan lever i för värld om inte ett par kommunalråd som står i media med sina ansikten ska få tycka något? Men det är klart, somliga har monopol på tyckande samt värnar om demokrati, så länge folk tycker lika som dom själv.

De där filmerna var för övrigt väldigt neutralt hållna, och de berättade kort vad som hänt och var som är på gång i kommunen. Jag kan tycka det var jättebra för mig som inte har tid att ringa runt och fråga alla politiker på kvällarna vad som hänt och vad som är på gång. För att inte tala om att folk i landet som bryr sig om Överkalix gillar filmerna, vi vill ju ha intresse för orten, inflyttning och investeringar utifrån bevars.

Jag sa en gång till om en facebooksida med flera administratörer att så fort man tycker något, kan man skriva sitt namn under. Och inte bara tyckande, jag vill bara förknippas med mina egna språkliga fel också. Jag försöker skriva under längre saker själv. Om jag skriver på Hantverksveckans Facebooksida att det är kurs i blabla den 9 aug eller möte här och där. Det är neutralt. Men om jag börjar skriva långa haranger om hur bra någon är, och tycka en massa – då är det kanske bäst att jag skriver mitt namn under. Detta är ju inte minst viktigt på politiska sidor där flera partier delar sida.

Haha, å andra sidan, skriver man sitt namn under att man informerat eller tyckt något, så kan ju janteklubben tycka att man ”tar åt sig äran”. Det har jag också upplevt när jag delat trevliga händelser. Men det är ju extremt ovanligt. De flesta ser samarbeten som ett bättre sätt att vara och samarbetar också. Jag har många företag och föreningar som jag samarbetar så mycket jag hinner med. Hade jag haft tid hade gjort det ännu mer.

Vad handlade det här om egentligen, haha. Tyckande och att bjuda på sig själv. Och bilden av sig själv och orten. Vet ni, det mesta är verkligen jättebra!

  • Företagarkollegorna inte minst. Toppen, hjälpsamma!
  • Och alla ideella krafter.
  • Politiker i olika partier som vill kommunen väl, som tänker mer på den än sin egen vinning. De som förstår att man kan tycka olika.

Det bär av ikväll att jobba åt annat företag, det ska bli kul. Har jobbat lite åt ytterligare företag i veckan. De som vill ha saker gjorda och vet att jag gör det, anlitar mig – det är ju ett bra betyg.

Nedan är Djupträsk för ett par år sen. Vi har ännu is på träsket, idag, i år.

Hantverksmarknad i Överkalix

Ann-Britt Eklund och jag fixar en Hantverksmarknad i Överkalix i samband med Hantverksveckan, 12-13 aug. Gå gärna in här och läs mer  Ni som är intresserade att vara med och sälja hantverk eller mathantverk, maila oss på hantverksmarknadokx@gmail.com

Min gammelkurskamrat Tomas citerade Gandhi på morgon:

Be the change you want to see in the world

En av försäljarna är Eva Hagström vars alster du ser här.

 

Status

Lamningen är nästan klar, bara ett par eftersläntrare som lammar i maj. Vi fick de senaste i lördags, superfina stora lamm av två-årig förstalammare. En av dem är på bilden nedan.

Sen har varit i Luleå på utbildning, Fartygsbefäl klass 8. Vi gjorde stora provet igår, och det gick väl ändå hyfsat – vet inget resultat än.

Naturligtvis skulle jag ha läst mer, och börjat tidigare. Jag tycker ju att det här är intressant, skulle vilja kunna allt utantill. Börja tidigt, hade varit grejen, för de här tre veckorna av lamning har varit helt hysteriska. Men nu är det mesta gjort.

Jag har haft mycket hjälp av mannen, som skött djuren – det är inte lite den här tiden. De dagar jag kört mellan till Luleå har jag och han utfodrat vid sextiden på morgon, och så har vi fortsatt till sena kvällar. Jag fixade huset till hyresgäst på måndagkväll och mannen var på brandövning. Jag sov hos Hilda igår, så jag hann läsa på kvällen och på morgonen.

Dagen idag, en grå torsdag, ska jag läsa radio, VHF med mera, visa bilder på SV om hantverk, och så tillbaka till Luleå för att göra radioprovet.

Hoppas hinna börja med stora skrivgrejen och lite till i helgen. Och fler hyresgäster får vi, kul.

 

Kassa in och ut

Määäh, försökte ringa människa/människor på Jordbruksverket igår. Till slut säger den som svarar att han ska be någon av ansvariga ringa upp. Och ingen ringde. Mest irriterande meddelanden, värre än att ingen ringer upp är: ”X är på möte och åter kommer 9.40.” Så ringer man en kvart efter det. ”X är på möte och återkommer 12.55”. Och så ringer man 13.02. ”X är på möte och återkommer kl. 17”. Och så ringde jag på morgon. ”X är på semester och återkommer på fredag” ”Vill du bli kopplade till receptionist?” Ja! Och se där efter att jag berättat vad jag hade för ärenden än en gång, så fick jag tala med en människa som varken var på möte eller semester.

Och när hon fått mitt kundnummer kunde hon svara på två sekunder. Bara så ni vet det, jag har ett åtagande om hotade husdjursraser enligt de nya reglerna från 2016. Det trodde jag också, men de som var hit i höstas från Länsstyrelsen sa att jag inte hade det. Men då var det inte handlagt…….Nu har jag till och med fått pengar för det, så här ett år efteråt.

Och nu vet jag i vilken ruta jag ska kryssa och inte. Jag menar, man kan ju hamna i fängelse för mindre. Överväger dock om det skulle vara bra, mycket sticktid blir det.

Det är rätt skrämmande vilket tjorv det varit med EU-stöden, ett års eftersläpning. Får en löneanställd lönen en dag efter den ska utbetalas håller de på gnälla ihjäl sig. Och då håller de ändå inte på med några miljoninvesteringar för att kunna jobba – som bönder gör. Jisses vad synd om de som verkligen har mycket pengar att få. Jag är ju bara en deltidsbonde.

Men jag är glad, jag fick lite penningar i fredags, så nu kan jag betala ett par räkningar 🙂

Mitt i allt är de bara på kontot, det brukar vara svårt att veta vad det är för pengar. Men nu råkades jag logga in på mobilappen, och till och med där gick det att trycka på bankgiroinbetalningar och det stod att det är ersättningar för hotade husdjursraser och djurvälfärdsersättningar.

Jag behöver väl inte säga att jag betalat merkostnaderna för att få de här ersättningarna i olika omgångar mellan 6 och 15 månader sen. Håhåjaja, tur det är en solid person som ligger ute med pengarna, skämt åsido.

Å andra sidan går det bättre och bättre för mig, nu är det länge sen jag fått låna pengar av man eller något barn för löpande utgifter.

Min litterära verksamhet är dessvärre – eller egentligen dessbättre – mest sådana där grejor som inte kommer att ge pengar på länge. Men nu hoppas jag på lite fasta pengar som kommer in under tiden jag väntar på likvider för sådant jag gjort för länge sen. Det vore nåt det.

Jag har just suttit och skrivit på ett långt projekt, och det blir väldigt bra.

Alltid vill jag mer….

……än jag hinner med.

Båda ansökningarna till Kolarcticprojektet är inskickade, förstå hur skönt det är. Såklart kan man inte jobba med sådant här ideellt, tiden räcker inte till. Jag har skött ordinarie jobb samtidigt. Men vem skulle annars göra det, hade inte jag börjat, hade det inte blivit något alls. Vi partners här i Norrbotten slet till oss någon timma då  och då, väldigt många för min del. Så visst behöver vi projektmedel, vi behöver hjälp att göra både samarbeten och evenemang ännu bättre. Några stora myndigheter driver inget sådant här. Fast egentligen är det i samhällets intresse att göra regionen attraktiv och få fler entreprenörer.

Och det föll sig att just vi partners här i Norrbotten är väldigt fokuserade på entreprenörskap, vi driver redan flera kreativa företag. Det är väl därför vi vill så att projektet ska bli av.

Det är bara att hålla tummarna nu, projektet Creative Craft Coworkers är så osannolikt bra och intressant, det handlar om hantverk, kulturarv, entreprenörskap, attraktivitet och samarbeten i Barentsområdet och i Norrbotten.

På regionen är de hjälpsamma, det verkar vara vana att kreativa och praktiska kulturarbetare inte är de bästa administratörerna.

Så nu är det bara att ta itu med eftersatt eget arbete. På morgon beställde jag öronmärken, försent, men det kanske går vägen.

Jag började eran efter projektansökningen med att se på något barn, ha lite förståelse för min man, hälsa på svärmor och lyssna på hennes historier om när hon som nygift flyttade in i gammelhuset för drygt 70 år sedan.

Haha, en av sönerna ringde förra veckan.

– Vad vill du, sa  jag stressat…..

– Jag tänkte bara fråga hur resan varit, sa han.

Jag erkände idag att de varit lämnade åt sitt öde. Fast å andra sidan gör det inget, det klarar sig överlag bättre än mig. Och dottern som läser juridik upplyser mig, på grund mina skojsamma hot, att det inte går att göra någon arvlös i Sverige.

– Fast nog vet jag det, nog ska ni få dela fyra stycken på en femtilapp, sa jag.

Fick förresten en fråga idag om ett hedervärt uppdrag av rikskaraktär, men jag tackade nej. Hur roligt det än hade varit så är mer ideellt jobb det sista jag behöver just nu.

Jag siktar på mer arbete och mer inkomster.

Men nu ska jag vara ledig, det är fredagkväll. Men först ska vi köra in ved, fodra och kraftfodra fåren, ta bort blötsnö från silon. Och så lite mat på det.

Snart börjar lamningen, och då är nästa steg på fåråret att längta till sommaren. Här är fjolårets lamm på bete. Årets öronmärken blir lika fast vita. De mörkare är hopplöst svåra att läsa. Helst skulle jag vilja ha de större märkena som man kan läsa lite på håll – men de är tyvärr för stora i början – på finullsfårets tunna lammöron.

Stress

Usch vilken stress med denna ansökan till storprojekt som ska vara klar tills imorgon. Jag har i alla fall lärt mig att jag inte ska göra sånt här ideellt. Det tar tid, obetalt, företaget blir än mer lidande – det var ju inte någon brist på ideellt jobb innan heller.

Just nu väntar jag på att en sida på Tillväxtverket ska ladda. Men det är komplicerat, jag loggar in med mitt BankID och gör en ansökan till en ideell förening, och dessutom en annan förening. Det verkar som jag borde ta datorn och åka till Korpis.

Så nu väntar jag, på sidan och på några svar. Är så stressad att jag inte kommer mig för att göra något lönearbete.

Det är konstigt med detta ideella arbete, ju mer man gör ju mer förväntas man göra. Vanligt folk, anställda, håller ta mig fan på att gnälla ihjäl sig om de måste ta tjänstledigt utan lön EN dag, eller om de är sjuka och får EN karensdag.

När man har eget företag, dvs inga fasta arbetstider, är det som om man aldrig jobbar i folks ögon. Inte fast man sliter i fårhuset eller så, nä jag är ju ledig, för jag är hemma. Konstigt.

Hm, den här sidan på Tillväxtverket håller ännu på ladda, det gick ju bra när jag försökte en gång. Men inte något mer tydligen.

Jag hann mycket igår medan jag väntade under ansökan – bokförde, körde traktor, halmade, fodrade djuren, ringde, mailade, ringde, planerade vår marknad och Hantverksveckan, beställde stickor, kontaktade litteraturresurscentrum. Så nog hann jag lite arbete också. Men för lite.

Nu har jag väntat nog. ”Ett fel uppstod”. Jag får väl ta det sen.

Jag gillar inte att vara ute i sista minuten. Inte nog med att det här tar tid från mitt arbete, jag tycker inte att jag göra ett bra arbete heller. Jo, på ett sätt. Men just det här att jag inte har tid. Jag satt och läste mail igår om projektet som jag skulle ha läst tidigare. Och jag ska säga att jag har då verkligen inte satt mig in i allt. Men jag har gjort det haft tid med, och lite till.

Men när jag nu läst lite aktivitetsplan jag fått från Norge med mera, tycker jag ännu mer att det här är ett toppenprojekt. Verkligen.

Hela jag ligger rätt i tiden. Jag vinner som ideellt arbetande med Hantverksveckan, kulturarbetare samt fårföretagare om det här projektet går igenom.

Samarbeten mellan länder är rätt väg att gå, inom länet också. Speciellt i dessa oroliga tider.