by

Alla jobb är inte bara guld….

Har inte skrivit någon kommentar till det senaste ”skolbråket” i tidningen, strongt gjort av mig. Jag skriver nästan aldrig tidningskommentarer, för den delen. Jag är väl mer för andra medier. I detta fall tror jag inte att problemet är ett – det är flera.

Bland kommentarerna är det många som tycker, utan att veta vad som är problemet just nu. Men så är det ju, alla kan ju inte veta allt och ingen vet nog allt i detta fall. Naturligtvis ska inte våld, gliringar, otrevligt bemötande accepteras bland några parter. Någon kommentator tycker att det är väl så synd om lärarna ”vilken annan yrkesgrupp skulle acceptera våld?”

Jo det vill jag svara på; acceptera våld ska naturligtvis ingen, inte fysiskt våld och inte psykiskt. Men våld förkommer för många yrkesgrupper vare sig de kallar varandra kollegor eller inte. Verkligheten ser ut så här:

ALL personal som jobbar inom vården har förmodligen upplevt våld om de jobbat nog länge. Samma med kriminalvårdare, polis, taxichaufförer, busschaufförer. Bank- och butikspersonal kan få en gevärspipa i ansiktet. För att inte tala om de som dör i arbetsolyckor där andra människor kan vara orsaken; chaufförer, gruvarbetare, poliser, industriarbetare och inte minst jord- och skogsbrukare – och det finns nog fler.

Jag har fått någon snyting i vården, av sjuka människor som inte vet bättre. Jag har varit rädd någon gång. Och hade jag inte varit så pass bra på att bemöta vårdtagare hade jag fått utstå mycket mer våld. För där i ligger mycket även om det inte är allt; i bemötandet. Jag har även anhörig som varit sjukskriven på grund av fysiskt våld på jobbet. Och hans arbetskamrat blev dödad.

Speciellt i yrken där man möter andra människor, kan det gå snett. Det kan gå dåligt med eller utan våld. Väldigt mycket beror på bemötande, och hur vi är mot varandra, social förmåga och hur vi kan sätta oss in i andras situation. Och där är våra förmågor olika, det har jag sett en hel del av.

Det var bara några tankar om ”vilken annan yrkesgrupp…”

by

Geografi

Jag har nu tagit reda på var min jubilerande förstfödde befinner sig för dagen. Han och kollegorna är i Karlshamn. Och som tur är så valde han ju att få mig som mamma, ett i geografi tämligen allmänbildat exemplar av förälder. Jag vet faktiskt att det är i Blekinge. Och så känner jag ju till Carlshamns flaggpunsch. Det räcker väl.

På tal om geografi, så blir jag himla glad över de utspridda överkalixborna i exil som uppskattar min blogg. Då kanske jag gjort någon nytta för mänskligheten, om jag kan göra de utflyttade lite glada – där de sitter, så där lite avsides.

- Nu tycker jag ni kan komma hem allihopa! Här finns så mycket att göra.

He vel sommarn snärt, Maj och Sven-Erik, å åll di eren! Da sönes ve!

by

Anton fyller år!

Min förstfödde fyller idag 28 år, så han ska gratuleras – var han nu är, någonstans i Sverige. En duktig, söt unge med skrattgropar har han alltid varit.

Här är han, till vänster, med lillebror Kalle som inte är så liten nu för tiden. Riktiga norrbottensungar med hemstickade luvor och vantar som lever sitt liv i södra Sverige, i alla fall för närvarande. Vi bodde här hos Jöns-Petter i Grelsbyn. Lite vemodigt känns det, igår när jag såg det huset vi hyrde står det kallt med isiga rutor. Kom nu hem till mamma!

by

Leif GW Persson

Haha, att jag gillar honom – jag såg Veckans brott igår igen.

Men hur populär hos svenska polisen är han egentligen? ;-) Herregud, inte är han rädd för att säga sanningar.

Kanske han borde anlitas för att föreläsa för personlen på Överkalix kommun – för nog finns där en del ”Det går inte – det vet man innan man ens provat”. Det vore något, va´?

by

Vi utsidare

Folk tycker vi konstiga i släkten, och lite svårt har vi väl för att passa in i ramen. Det blir inte bättre att av att vi tycker saker, och dessutom saker som inte är de sedvanliga i bygden.

Inte nog med det; vi gillar även sådant här. Det har ju verkligen inte gjort vårt anseende bättre. Och att sedan hålla på att hitta på historier om vad som hände efteråt….. voj, voj.

by

En januaridag

Detta bildspel kräver JavaScript.

by

Dagens tankar, so far

Solstormen. Men jag tror den avlöper utan mitt engagemang. Det är ju mulet – så något norrsken lär det ändå inte bli förrän det klarnat upp.

Norrsken

Hm…

Och så tänker jag på snutten från Aktuellt igår, voj voj, frågor om S i deras största fäste i landet. Hur mycket säger detta reportage om vår kommun?

Och så tänker jag på fortfarande på social förmåga. Grupper. Kategoriseringar. White trash – som de talar om på radion just nu. Vi och dom. Empati. Ryggsäcken vi bär. Hur mycket ska man förstå, utifrån bagaget, hur människor är? Människor med svårt förflutet tacklar fortsättningen olika, så klart. Förstå och acceptera beteende är olika saker, va?

 

by

Ingen isväg – knappast på grund av värmen

Delar av ungdomen, tillbringade jag och kompisarna mycket tid i bilen. Jag minns att vi brukade tala om ”vinterljud” i bilarna. Sådant där som inte gick att förklara, annat än av kylan.

Ikväll kan jag säga, när temperaturen krypit under -20°c: Nog var det vinterljud på färjan alltid. Det tjöt och lät när vi kom iland – jag började se mig om efter brandkåren.