Jag vill jobba

Alltså, jag är 51 år. Ja, ska jag vara riktigt ärlig är jag snart 52. Och jag blir så less på folk i min ålder(!) och äldre som talar om pension. Jo, det får de förstås, men frekvensen av pensionstalk ökar med åren.

Det låter som om en del inte haft något liv innan man blir ledig på heltid. Hur verkligt har man då ordnat med sitt liv. Jag tycker lite synd om folk, har de verkligen haft så lite utbyte av sina jobb.

Här har jag tydligen haft en stor fördel som bytt jobb genom livet – förutom att jag varit hemma med barn i ett antal år. Fattig är jag och det oranga kuvertet brukar jag inte öppna, mer än kanske var 4:e år. Jag har haft roligt på alla mina jobb. Ja åtminstone till jag blev less :-) För nog blev jag less, mest chefer som visade sig kunna mindre än mig efter några månader för att inte tala om efter några år. Kunder och vårdtagare saknar jag mer ofta.

Nog för att jag tror att det kan vara trevligt att vara pensionär. Att ha en fast inkomst – och så kan man ändå sälja roligt hantverk av bokstäver och mer handfasta saker. Sköta fåren utan att hasta iväg i mörkret. Åka och fiska för att det är bra väder den dagen. Och det skulle vara skönt med pensionspengar, en liten back up till lånen och så.

Men.

Snälla människor. Det finns jättemånga som aldrig får pension. Jag hoppas att de som inte klarar livhanken till 65 år ändå haft ett bra liv. Min syster och svåger sitter i himlen och metar, de var flera år från pensionen.

Men jag vill jobba, leva och bli äldre.

Jag är öppen för nästan alla jobb. Speciellt de roliga. :-)

I ärlighetens namn umgås jag med ett antal människor som är i 70-årsåldern som fortfarande är i full gång med sina jobb. Det lustiga är att de talar mindre om pensionen än många 50-60-åringar.

Nästan 100% lokalt

Visst äter jag mest hemlagat och lokalt, det har jag alltid gjort. Här är lunchen, hembakt tunnbröd och västerbottensost.

image

Men så är det ju vin och sådant, som måste importeras. Det klarar jag mig inte utan. Inte heller klarar jag mig utan Kusmi-te. Det är starkt beroendeframkallande – speciellt mina favoriter kanel och kryddad choklad. Jag undrar om de inte sätter något knark i, så man aldrig kan sluta.

Hittade lite gammelbilder

Jag har hittat en del bilder, på skiva, ni vet – sådant där som fanns förr. Det går inte att fatta vad mycket som hänt på tio år. Bilderna från 2004 är verkligen som från en annan tid. De små ungarna var just små. De stora på väg ut i vuxenlivet, där de nu varit sedan dess, studerat, jobbat och tjänat ofantligt mycket mer pengar än mig.

De äldre ungarna var också små nyss, ja för drygt 20 år sedan. Jag kom att tänka på igår när den äldsta var 5-6 år och vi bodde hos ”Jöns-Petter” i Grelsbyn. Det hade tagit mycket tid att att gå och köpa folie som jag behövde genast, hade ingen bil. Och länge hade det tagit att ta med båda pojkarna, och jag ville inte lämna båda hemma. Så jag skickade Anton till ICA för att handla. Jag stod i fönstret och såg, han sprang så långt jag kunde se. Och när han kom tillbaka från Bränna sprang han också. Anton har alltid varit en riktig storebror. Nu för tiden är han det åt mig också, jag behöver hållas reda på ibland.

Av bilderna här blir jag såklart sentimental. Mamma och pappa levde och var i full gång. Jag bodde på Bagarvägen. Alla var hemma.

Fast jag tycker det är bra nu med! Men fatta att det bara är tio år sedan.