Julklappar

Såg en häftig bildannons i DN häromdagen, liknande denna. Och säga vad man vill, ögon dras dit, till detta snyggt upplagda. Är det några läppstift eller? Men annonsen ville inte få folk att köpa julklappar som ingen behöver, utan att man ska skänka pengar till Unicef istället.

Det behövs mat, vaccin, utbildning och mediciner. Just detta förställer bilden; kanyler, tabletter etc. Gå gärna in på Unicefs sida, där hittar ni web-butiken och fler flashiga bilder…

Där gick någon

När jag går med röjsågen tänker jag. På allt möjligt. Jag gillar sådana där jobb där man kan tänka. Det är lite samma som när man gräver i jorden. Under alla år jag hade potatisland i Grelsbyn tänkte jag på dem som hade grävt där förut. Just där. I samma jord. Med samma utsikt över Kalixälven.

Förr var det ju så intimt förknippat med överlevnad, det där grävandet. Det är ofrånkomligt att tankarna på dem som varit där före dyker upp, när jag står med trekantshackan och kupar. Kanske ligger deras tankar kvar, en bit över markytan. Farmors och farfars glädje eller oro över hur skörden skulle bli. Jag brukar tänka på deras liv. Glädjen över alla barnen och sorgen över de sex som dog. Hur de ändå var fromma snälla människor. Och hur folk än idag, mer än 50 år efter farfar dött, kan komma och säga; Din farfar Anton, han var så snäll.

Här är de, kanske är vi lite lika:

Maria Karlsdotter, min farmor

Anton Karlsson, min farfar

Året är nu 2009, och jag går och röjer sly och småträd i en annan by, Boheden. Jag tänker då också på dem som vandrat här förut. De har trampat upp stigar, gjort vägar och anlagt odlingar. När jag har gått med röjsågen i skogen, har jag hittat stigar som jag inte har sett förut. Där har de gått, de som bodde här före. Jag har hittat körvägar, där de körde med häst innan landsvägen fanns. Min tanke är att ta fram dessa vägar ur slyn. De som någon med stor möda anlagt en gång. Utan den minsta maskin.

Mina farfars farfars far och mor; Nils Carlsson och Sofia Andersdotter Ståhl bodde förresten här under en 20-årsperiod i början på 1800-talet. Kanske har de flyttat många av stenarna som ligger i högar vid ängen.

De köpte sedan med lånade pengar fastigheten i Grelsbyn, som senare blev min hemgård Käll. De var ett konkursbo, en del av Smess som blev till salu, och de ville väl tillbaka till Grelsbyn. Fasters goa numera avlidne man Pelle släktforskade mycket. Han läste i någon kyrkbok att denna kvinna Sofia var speciell, på så sätt att hon var skärpt och mycket gott läskunnig, vilket var mycket ovanligt för kvinnor på den tiden. Fastigheten i Boheden sålde de till en av mannens förfäder, ”unge Pehr Samuelsson”. Så våra vägar korsades redan för ett par hundra år sedan.

En roligt grej, var ett jättegammalt porträtt-album vi hittade här. Det är så gammalt att ingen längre vet vem som är på bilderna, men mannens familj, mest troligt. Och så när vi bläddrade där såg jag en bild på en bekant;

- Men det är ju farfar! utropar jag. Och där var Anton på bild i deras fotoalbum, ung, säkert en bild från det militära i slutet på 1800-talet. Det var exakt bilden ovan, som vi haft i våra familjealbum i mer än hundra år.

Jag väntar…

…fortfarande på att jag ska bli bjuden på Nobelfesten. Men nu är det bara att inse, det blir inte i år heller….

Jaja, jag tänker hur som helst tvätta upp mig och ta av mig ulltofflorna ikväll. Det blir Stickcafé på Brännvalls. Det har hänt nu, det kommer smygande med några års mellanrum; stick-ilet (det där med il eller allra helst äil, kommer nog från överkalixmålet, och det är väl när man blir mer eller mindre besatt av något).

Stick-ilet kan liknas med lätt mani, stick-mani. Men il är lite friskare än mani, det leder oftare till något stadigvarande utan manins nackdelar. Men jag blev i alla fall lite orolig för mig själv. Jag har, därför att jag ska på stickcafé, valt bort en vinprovning på hotellet ikväll. En vin- OCH chokladprovning. Med middag. Jo, nog är det så att man kan undra över sin egen mentala status.

Och förresten, vad är Nobelfesten mot ett Stickcafé på Brännvalls?

Jo, massor av kulinarisk gratismat, tjuvtittande på kronprinsessan, Reinfeldt och Herta Müller. Men stickcaféet är nog mer socialt ändå.

Kerstin Ekman

Jag vet inte på vilken planet jag bott de senaste decennierna, men jag har totalt missat att läsa Kerstin Ekman. Nu har jag äntligen läst Händelser vid vatten. Om den kategoriseras som deckare vet jag inte. Jag ser den som ett mellanting, eller både och, vanlig skönlitteratur och ovanlig deckare. – förresten hittade jag den inte på biblo, så jag fick fråga, den var nog bland deckarna ändå. Kanske.

En deckare gudskelov utan någon Wallander, men spännande. Huvudpersonen, den kvinnliga, vandrar sitt öde tillmötes. Berättelsen innehåller även en äldre och en yngre manlig huvudperson. Och de vävs alla samman på ett fascinerande sätt. Med varandra och med naturen.

Naturen, skogen och Jämtland fyller hela boken, det är knappt så man får igen pärmarna. Personerna liksom tittar ut mellan trädstammarna. Som norrlänning känner jag mig hemma; i resonemanget, relationerna, byarna, näringen, historien och inte minst i symbiosen med naturen.

Jag känner mig också hemma i texten som sådan, den påminner faktiskt lite om mitt egna långa projekt. Men Ekmans natur, språk och karaktärer är mustigare. Den har mer av allt.

Jaha, då blir det en till vända till biblo, för att låna något nytt. Ska jag ta en till Ekman, eller?

Uppåt i dimman

Kära positiva dagbok,

idag har jag namnsdag, har lagt skinkan i saltlake och ser på dimman ute som suddar ut allt det skarpa.

Tidigare hörde jag en dam på 97 år som ringde till Ring P1, det var då den mest postiva jag hört det här halvåret. Hon pratade om åldringsvården som hon gillade skarpt. Jag hann höra att hon fått välja boende, det var så fint, fungerade så bra ifall någon blev sämre, och man betalade efter inkomst och hade man för lite pengar gick samhället in med mellanskillnaden.

Vilken dam, ge henne jobb på radion! För övrigt gillar jag programledaren Alexandra Pascalidou också.

Det ringde också en man som vid 48 mer eller mindre nästan fick en förtidspension kastad över sig. Men han ville inte. Han ville rehabilitera sig efter sin whiplash-skada. Det fick till slut, och nu jobbar han heltid.

På tal om sjukskrivningar; Det lutar nu åt att svårt sjuka inte ska behöva kämpa för att söka jobb. Jippi, kanske blir det en sund nivå på sjukskrivningarna till slut. Jag vägrar att tro att vi ska behöva vara sjukast i världen.

Hade jag fel på öronen när jag hörde radion på morgon, det var mer positivt; ROT-avdraget har blivit succé, staten får nu in mer pengar än vad det kostar, arbetstillfällen ökar, den vita arbetskraften ökar och mer ska det bli innan projektet är slut, jippi!

Ja, det kan man fråga sig

Intressant att höra Björn af Kleens ord om hur boken Jorden vi ärvde blev till.

Den var egentligen ett gäng refuserade reportage, som inte platsade i tidningen:

”Döm om min förvåning när detta osäljbara journalistiska material sedan genererade tjugotalet tidningsrecensioner, flera med beröm om den höga angelägenhetsgraden.”

Lite komiskt faktiskt, när han avslutar:

Hur kommer det sig att ett bokförlag med två anställda kan kolportera mitt material, men inte ett av norra Europas största tidningskonglomerat?

Resten finns att läsa på Expressen.

Karlssons Gräv

Mitt i prick igen. Spionerar han Lundkvist på mig?

Vilodag, ja inte riktigt

När jag kom in från skogröjningen såg jag till min glädje att mannen flyttat och diskat all disk. Här är det ordning i hushållet. Jag hade då tyckt att det var skittråkigt om det varit tvärtom. Och onyttig hade jag också känt mig, att hålla på i köket är väl inget jobb. Ja, för kvinnor alltså….

Vi ska göra korv nu. Jo göra. Vi har googlat recept, köpt fjälster och förberett oss mentalt. Korvhornet till hushållsassistenten har jag aldrig använt, så inte vet jag hur man gör. Spänningen är olidlig: Blir det skilsmässa nu när vi ska försöka få ihop korven? Att vi håller på och vanhelgar vilodagen till och med inomhus, inte bara i skogen. Jag tror det är det här satta-matdebattens fel, ja om tillsatser och sådant. Vi går nu ifrån nästan ingen, till absolut ingen färdigmat.

Dagens outfit 7

I det mörka Norrland finns en som drömmer om Nobelfesten. Men vad är väl en bal i Blå hallen jämfört med att röja så man ser skogen för alla träden.

Iförd den grå anoraken, den lånade röjsågen, mannens hjälm, 2-taktsbensin från OK, tratten jag hittade i lagårn, arbetshandskar Hestra från Larsons järn, de gamla Dobson byxorna och snölås från Lundhags.

Dagens outfit 6

Nystickad, hemstickad, alldeles nyligen stickad mössa i växtfärgat garn. Kameran heter Canon. Kan man få lön nu, hörni på Canon, kom igen nu!

Jag erbjöd mannen en likadan. Jag såg framför mig hur han skulle odla getskägg och gå omkring på Bränna med en afganpäls och näbbstövlar. Och kanske starta ett kollektiv.

Men han vill inte. Inte ens ha mössa på. Ingen som helst mössa. Ens när det är kallt. Jag har skvallrat åt hans 82-åriga mamma.